Skall man verkligen behöva gå upp klockan tjugo i sex en måndagmorgon då det är semester?
Tydligen är det så då dagens morgon var en dylik. Eftersom jag bara fått ungefär fem timmar kvalitétssömn medelst ryggsparksmassage signerad Simon, så var jag inte helt vaken. På väg mot Stena-terminalen accentuerades detta i höjd med Stora Lundby kyrka då jag genom gudomligt ingripande insåg att pumpen till luftmadrasserna var kvar hemma.
Andra försöket till terminalen inleddes genom alternativt vägval, vi tog 190:an istället. Väl framme vid båten kommenterade Simon dess storlek. Visst är en Danmarksbåt imponerande på nära håll då den största båt man tidigare sett under sina två levnadsår får plats i en badbalja.
РStoooooor b̴̴̴t!
– Stoooooor lastbil
– en plääp!
osv osv
Väl på båten serverades det frukostbuffe med tysk punktlighet. En timme stod till vårt förfogande. No more, no less. Alla tog mat samtidigt vilket innebar svenska köer enligt tillämpbar ISO-standard. Den störtsta skandalen vid frukosten var att glassen i glassmaskinen tröt, så istället för ett rejält lock av mjukglass i magen blev det bara en lliten futtig plutt.
Nu har jag även insett varför mina föräldrar med fasa såg mig klättra runt på Gotlandsfärjorna då det begav sig. Säkerhetsavstånd för små gossar och reling på båt är minst 20 meter med sele. Punkt.
Efter diverse mer eller mindre korta stopp (två av tre regnade bort), anlände vi till ett soligt Billund. Istället för att checka in och slå upp tältet åkte vi till COOP och provianterade. ICA-guden straffade oss genast då regnet fullkomligen öste ner de minuter det tog att slå upp tältet. Sedan slutade det att regna när tältet väl var uppe. Grannen i husvagn njöt.
I granntältet som får plats i vår takbox bor det fyra skåningar varav två barn och två vuxna. De behöver ett större tält annars har vi ett plus i statistiken för skilsmässor förorsakad av camping i för litet tält, så kallat Preben-syndrom.
Nu skall jag hälsa på en polare från Skottland medans Anna spatserar ut på den gröna chokladmättade ön.